snil

Detta är livet. Det finns inte så mycket mer att säga.

Jag somnade lite sent, till och med för att vara jag. Mitt dygn har vridits sju timmar och stannat där. Uschfyblä.

Det vad inte det som sade till mig att börja skriva. Jag läste om hur världen skulle gått under för någon dag sen enligt något och allt vad det var.

Nu kanske ni tycker att det är väldigt svårt att försöka få ut något av det där - och det är det. Vilken tur att det inte är det jag vill säga. Eller, det är något åt det hållet som min faktiskt ganska befogade upprördhet kommer ifrån.

Enligt en del troende kristna infaller början på universums undergång den 21a maj 2011, grundat på en tolkning av Bibeln gjord av Harold Camping. Han har tidigare presenterat fakta om att vår kosmos möjligen skulle gå under vid ett flertal andra tidpunkter, samt att han har förespråkat faktumet att det fanns en grund för att Jesus Kristus skulle återvända till Jorden den 6e september 1994.

Vid hans tidigare förutsägelser finns det dokumenterade fall av folk som har tagit livet av sig för att undvika 'The Rapture'.

Ändå fortsätter han att gå ut med fler datum.

Jag ska inte säga att varken tror eller misstror. Men jag oroar mig. Inte för undergången, men för vad som händer om den inte infaller. För det kommer gå fel. Jag vet inte vad, men något.

Det är ett fascinerande ämne. Religion, högre krafter... Undra om det finns något sådant - det skulle vara spännande.

Nu ska jag äta glass.

Jag glömde vad jag skulle skriva i förra inlägget - duktigt av mig.

Jag skulle berätta om hur jag hatar att inte kunna somna. Hur jag inte somnade på åtta timmar innan, hur jag inte somnat sen halv tio idag. Vad som är ännu mer irriterande, är att jag höll på att somna när jag hade besök.
Sen är hon så fascinerande, så otrolig. Det är underbart att bli överaskad över hur bra en vän kan vara.

Man får inte många andra chanser i livet. Men man ska alltid ta till vara på de chanser man får. Jag har bränt många broar. Vissa saknar jag. En del mer än andra. Man kan inte leva i undran, då går man under.

Sen måste jag bara få ur mig detta.

Jag har inte varit direkt stor på att tro på kärlek, eller på konceptet familj heller för den delen.
Men idag så fick jag se dig kämpa mot allt. De tog extra sömnmedel för att du skulle somna, men det räckte inte.
45 minuter, och du försökte sätta dig upp. Du kollade på mamma. Ett skall, ett rop på hjälp som jag önskar att jag kunde göra något åt.
Du ville inte tappa kontrollen och du ville inte ge upp. De kom in igen, med en sele och en spruta till.
Det fanns inget du kunde göra, och det var inte ditt fel. Du kunde inte vakna. Förlåt, jag önskar att det fanns ett annat sätt.
Ditt hjärta blev tyst på åtta sekunder.
En åtta sekunders-evighet.
Att se dig ligga på golvet... Jag saknar dig. Du var så oskuldsfull, så underbart naiv, så barnsligt charmig och en så otroligt bra vän.
Jag saknar dig, Lewis.

Man lär sig något nytt varje dag.

Vi låtsas alla
På utsidan kalla
Att riva upp
En mental kupp
Vi är dårar
Rädda för tårar
Känslorna åter
På insidan gråten
För vi är just
Människor

Jaha, då var man här igen. Kopierade mitt gamla arkiv så intresserade kan läsa lite - det kommer nog mer sen när jag orkar hämta hem min Mac, i alla fall lite. Jag vet inte direkt vad jag ska säga.

Nu var det OKTOBER igen. Att jag trycker på att det är oktober är för att jag inte riktigt tagit in att sommaren är över.

Sommaren tills idag har bjudit på det mesta;
- nya vänner,
- sol,
- saker att göra,
- flytt,
- sol,
- tragik,
- sol,
- total ensamhet på Vätterstranden de enstaka regndagarna,
- sol,
- en framtid,
- tid med en del vänner,
- bortgång,
- godis,
- och massa annat som ingen orkar läsa.
Allt som allt, en hyfsad sommar helt enkelt.

Nu är det dags att börja skriva om sånt ingen bryr sig om igen - så se fram emot om möjligt mindre sommarnostalgi och mer lamt nonsens. Tack.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har massor att säga, men mitt huvud är tomt. Eller, det är det inte egentligen, men ingen vill veta så mycket om sånt. Jag kanske kan börja med att berätta att jag var på min studentbal den 1a maj. Jag vet inte vad jag trodde om den, men mitt sällskap till balen tillika en alltid häpnandsväckande och underbar person tillsammans med stora delar av trean och lite annat folk förgyllde kvällen.

Jag har skrivit ner så mycket jag skulle kunna bli förbannad på, men jag orkar inte bli förbannad. Ingen bryr sig om GB-gumman. Alla har slutat bry sig om Victorias bröllop med gyminstruktören från Ockelbo. Faktumet är att ingenting väsentligt har hänt. Inget, förutom att jag har chillat otroligt mycket de senaste veckorna (innan mina prov) och fått lite hjälp att ta tag i mitt liv, och planera världens fetaste sommar-idé.

Det är exams nu, snart är det studenten, jag ska flytta hemifrån och gör både det ena och det andra. Allt händer NU. Varför kan inte min omgivning ta det lika lugnt som jag? Andras i tre sekunder.

Jag kom på att jag inte skriver på något roligt sätt idag, mest på grund av att jag just blev tillsagd att jag skriver lite annorlunda i vanliga fall. Faktumet att veckan har tagit ut sin rätt på min hjärna och att klockan är vad den är gör att jag inte orkar bry mig.

Jag får skriva mer imorgon. Och bättre.

I've just been watching my hero of rants mash down piles of shit that media has praised, so I guess I'm doing quite well looking back, although with quite short hindsight, upon my setback yesterday.

What I deem necessary to say is that media in general can go fuck itself. Really. I mean, they will be the end of the world. Unless, of course, someone in either superpower-nation managed to find a large red button which says 'do not push' and is stupid enough to now know how to interpret that whilst standing surrounded by nuclear weapons.

According to daily tabloid papers you're a nobody if you don't know the right people, have the latest accessories and the stupid fucking gossip to match. It's getting out of control when the most important news aren't about serious things but that some famous bitch was arrested for acting inappropriately at a club only a handful of people not mentioned in the article has been or will go to ever.

As if that's not enough, let's continue on the next topic of ultimate retardation: today's modelling franchise! Send forth these sub-zero models whilst burning the self-esteem of millions of people.

I know I could talk about worse things, as the starvation in Africa, but it feels so remote to me. I can't say that I don't give a flying fuck about it, but in all honesty: I couldn't live a life if I should always worry about those people. At least not by my standard. Criticize that if you want, but remember that you're a hypocrite if you do.

We've estimated that a civilization that develops technology has a lifespan of 10'000 years. I say that once humankind started scratching on what shaped the society we now live in, we set the clock to about 500 years, 1000 at most. I would like to see Star Trek in real life, but I bet there's been a nuclear war before then because some countries with over a thousand nuclear warheads each (which, mind you, already exist today - as if one warhead wasn't enough) couldn't decide about the dress-code to a meeting.

Edit: The morale of this rant is that if we will become zombies relying on media to tell us what to do and not do (which some people already are) and goes around shooting people on the street to a further extent today as media tightens its hold on the western world, know that I fucking called it.

Jag fick en fet tankeställare idag, som jag inte riktigt vågade tänka på tills jag för någon anledning låg på golvet och matade ner en internetkabel genom ett hål i detsamma. Den tog emot att höra, men jag är glad att jag fick höra det, nu när jag försöker börja om och ta tag i mitt liv.

"Du är lika illa, om inte mer illa, än media själv" fick jag höra.

Jaha, tänkte jag. Inget mer med det. Sen försöker jag rättfärdiga det... och vips, så är jag i den sitsen jag aldrig vill sitta i. Det är inte okej att vända och vrida på ord, att få saker att låta bättre, även att det är småsaker. Det är därför jag hatar media. Sen får jag höra att jag gör det själv.

Jag må inte skriva storskaligt, jag skriver inte för miljontals människor, men fan. Fanfanfan. Hur kommer det sig att jag verkar personifiera allt jag inte vill vara?

Jag bygger upp i-landsproblem också. Meh, som den attention-whore jag är får ni leva med det.

Tack för en chill dag, för att du är ärlig, och för att du orkar med allt jag säger och gör. (Jag hoppas och tror att du vet vem du är)

Kanske inte i helvetet, men här snöar det. Vi har haft en vecka med underbart vårväder, det är knoppar på träden, allt har varit på väg åt rätt håll... men nej, det ska snöa lite till.

Mitt senaste inlägg kan bindas ihop med något jag skrev på min förra blogg (den 25e januari) om ineffektiva lektioner, för jag tycker att man ska ta tid från sådant man inte njuter av - onödiga och ineffektiva lektioner - och lägga det på sådant man njuter av.

Jag skrev såhär:
"Jag har varit borta tre dagar från skolan, missat fyra timmar av historia-lektioner som vi inte verkar ha gjort något på med tanke på att vi är precis där vi slutade förra tisdagen. Hur kan folk inte jobba när vi ändå är fast i skolan? Precis nu sitter tio personer och pratar, läraren slutade prata och väntar på att folk ska hålla käften sen en minut tillbaka. Folks ignoranta uppsyn förstör för folk som faktiskt försöker att förstå saker."

Det är så otroligt irriterande att folk kommer till lektionerna för att inte jobba. Jag är ofta sån själv, att jag inte jobbar, men jag kommer inte till lektionerna om jag bara ska hålla på med annat. Folk borde ha tillräckligt med vett för att fatta det.

Jag fortsatte, senare i inlägget, med:
"Det kan ses som ett lamt rättfärdigande för skolk, men jag anser att det är ett förebyggande syfte. Låt inte folk misslyckas för att andra stör dem. Folk som försöker men har svårt för ett visst ämne förtjänar högre betyg än folk som sover på lektionerna, men som sitter natten före och pluggar."

Nu säger jag inte att folk med en naturbegåvning ska bli nertryckta för att de redan kan allt som pågår under lektionstid, men då ska man hantera det pedagogiskt genom att prata läraren för att få annat material för att fortsätta utvecklas.

"Gör mental närvaro ett betygskriteria också, inte bara fysisk närvaro.

Visst, sen finns det elever som har jobbigt att vara aktiv på ett socialt plan, eller har svårt att fokusera på en sak, men en bra lärare lär sig sina elever utifrån att se elevernas kunskap inte bara på prov och läxor, utan även på det aktiva intresset på lektionerna."

Jag gillar min klass massor, och just idag kanske det är lite fel att skriva detta inlägget men det är fortfarande någonting som upprör mig även att det inte är aktuellt just idag.

Idag händer ingenting. Lite plugg, mycket musik hoppas jag. Underbart väder. Nu ska jag sitta på lektion i 45 minuter till... sen så börjar dagen.

Jag insåg precis att jag bara vädrade ur saker som jag tänker på dagligen. Där ser man hur mycket skit som kan fastna i huvudet. Det är också ett tips jag vill ge till folk, vädra ur all skit ibland. Jag känner att jag har någon som lyssnar nu, men innan satt jag helt seriöst och snackade om ingenting med mina hundar, eller min TV. Man mår bättre utan alla tankar som drar ner en.

Jag hade tänkt att lägga mig för ett bra tag sen.., sen somnade jag i soffan. Så nu sitter jag här, med lite för lite på hjärnan helt plötsligt och både njuter och små-våndas av faktumet att jag bara har en tanke på hjärnan. Det känns som hyckleri att inte kunna stå bakom det man skriver, men jag är riktigt kass på att sluta tänka ibland. Ofta går det underbart, men ibland går det verkligen inte och nu är det bara jobbigt.

Livsnjutning är att inse att ett överflöd av pengar inte är värt något, att tid och lycka är ovärdeligt och att inse att det inte är slöseri med tid att inte göra någonting ibland.

Jag såg hela månen idag, fast det inte är fullmåne. En svart ellips mot en mörkblå bakgrund kantad av en äcklig värld. Inte för att den ser äcklig ut, skogen är ganska mysig då och då, men jag vill inte vara här när människan hamnar på Norrmalmstorg för att se att anti-människan, universum, allt som inte faller med världen, har ett hotell där.

Till min nästa punkt; jag skulle vilja slå in i huvudet på folk att livet inte blir bättre för att man klagar. Det är så fånigt att klaga utan att försöka göra saker bättre. Jag sa samma sak två gånger i rad... men jag hoppas ni förstår hur mycket jag vill att folk ska göra något åt sina liv istället för att skylla ifrån sig och dö missnöjda på grund av lathet.

Reinkarnation är ett ambivalent ämne för mig. Jag vill tro på det, men det känns som jag inte kan tro på det. Idag ställde jag mig själv frågan hur jag skulle uppfatta världen om 18 år om jag återföddes imorgon eller om jag fortsatte leva.

Att tänka för mycket är trevligt ibland, men det gör saker bara mer komplicerade. Man måste kunna se hur irrationellt allt är, och inse att ibland så kanske man skulle göra saker man känner man inte borde. Ibland behöver man tid för sig själv - då kvittar det om det är en lördag som inte innehåller något eller om det är måndag morgon och man har ett historia-prov. Lev på känsla.

Jag tror livet handlar om övning. Om man inte övar på att leva, hur ska man då kunna göra det? Det är som om någon slänger ner en i den djupa delen av simbassängen innan man kan simma - idiotiskt.

En människa jag känner har ett sånt underbart sinne för... jag vet inte, att kommunicera utan att hitta de rätta orden, tror jag. Språket, som är så otroligt världsligt och begränsat, är bara en ram som förhindrar oss från att se vad som är viktigt. Denna människan är en konstant inspiration för mig, personens ord fastnar i huvuden och det enda jag vill är att de inte ska försvinna, för det ligger så mycket sanning i alltihop.

Dessa jävla Facebook-grupper... Det är helt otroligt. Nog för att jag också är sur på Island, jag ville spontan-åka till London igår, men inte fan engagerar jag mig genom att gå med i en fånig Facebook-grupp med namnet "Tack Island! Nu fick jag inte ta mitt jetplan till skolan", eller något annat försök till att skapa en grupp med ett oseriöst, pretentiöst namn som ska ge de två sekunder i Internets rampljus utan att inse att ingen egentligen bryr sig.





I consider myself lucky
That yesterday wasn't all over me
If I felt like shredding it
It would consume all the hope that's left
I will conseal it,
and not reveal it
Tomorrow brings a new dawn

Igår var en riktigt bra dag - mest för en anledning. Det är inte så jag berättar saker dock. Direkt, det vill säga.

Jag köpte en bok igår. Bokens originalupplaga är skriven för ungefär Två Tusen Fem Hundra År Sedan. Den handlar om konsten att kunna föra krig, men när jag läser den så ser jag att jag kan ta åt mig av många punkter, se den som en handbok för ett bra liv. Jag tror aldrig jag blivit så fångad av hundra sidor text. 

Innan jag fortsätter, vill jag bara säga att jag är riktigt kass på att ta tag i saker. Vad som helst. Man säger att man ska ändras, men man gör aldrig det. Jag vet inte om jag generaliserar när jag använder ordet 'man', för jag tror att det är något som jag inte är ensam om. Om jag är ensam om att vara riktigt jävla lat, byt ut ordet 'man' mot 'jag' i detta stycket, och läs om det. 

Jag har börjat ta tag i mitt liv. Kanske inte på alla plan, men på något plan i alla fall. Jag vill bara ge en eloge till dig som har fått mig att inse ett och annat, att bara prata med dig, sitta och lyssna, gör att saker och ting inom en själv blir så otroligt klara. Jag hoppas du kan ta åt dig utan att jag nämner något namn, annars får jag påminna dig - du är riktigt bra. 

Vi är inne i vecka 14. Vecka 14 på detta nya decennium som skulle påbörjas under denna jävliga vintern. Så här, 14 veckor in, sitter jag under en sorgligt grå himmel och är nöjd med en hel del saker som har förändrats sen innan årsskiftet. Självklart är jag missnöjd med saker också, hur kan man inte vara det när man - och nu använder jag ordet man, för att alla som inte faller in i facket 'blir väldigt gärna värdelös när man läser en kvällstidning och inser att det enda som betalar av sig i livet är att sälja ut sig själv' är i mina ögon de som säljer ut sig själva - blir utsatt för dagens skräpmedier. 

Så fick jag vädra mina känslor på den fronten också, det var trevligt. Jag skulle kunna skriva en essä på fri hand, men det känns så onödigt. För när orden tar slut (om man inte skriver riktigt, riktigt bra) så slutar en berättelse, och man får börja på ett nytt kapitel. 

Jag vill tacka folk för denna veckan. Verkligen. Jag skulle kunna skriva en lista med folket jag mött och som har hjälpt mig göra denna veckan riktigt bra - men jag vill inte det. Även att jag har börjat organisera saker och ting vill jag inte organisera mina vänner - det känns så fånigt att stoppa in vänner i fack de inte bett om att få vara i. Jag hoppas att folket som blir träffade tar åt sig, istället. 

So it is said that if you know your enemies and know yourself, you can win a hundred battles without a single loss.

Jag skrev för någon vecka sen hur mycket saker kan ändras. Hur man har planerat livet, men när man väl ska ta steget så inser man att valet är fel. Jag tycker det är dags att prata om andra sidan, hur det är viktigt att ha börjat drömma vid en punkt, även om målet kanske är okänt. 

Vi har alla något vi vill i livet. Jag har själv börjat på listan med saker jag vill göra innan jag dör. Det viktiga är att vi vågar börja resan. Alla kan vi styra åt olika håll, resan sker inte i en skog med stigar utan i en båt på öppet vatten, vi kan när som helst ändra riktning och destination. Kanske utan att vi ens vet om det. Att börja drömma ger oss något att hålla oss kvar vid. 

Båten kan åka fort ibland, kanske till och med för fort. Men det viktiga är att vi flyter. Så länge vi är över vattenytan kan vi ta oss vart vi vill, även om båten är lastad till tusen med Bekymmer och Besvär. Man behöver inte vara nöjd med allt som livet ger. Men jag tror att något gott kan komma ur allt bara man är positiv. 

Under vårsolens ljusa himmel släpper jag ratten, låter båten ta mig dit den vill. Det enda jag bryr mig om är att jag flyter, för flyter gör jag. Mer eller mindre än innan spelar ingen direkt roll, för jag kan fortfarande ta mig någonstans. 

Man kan komma igenom de stormigaste oceaner - allt man behöver är en dröm.