I tid och otid (2010-03-21, 17:14)
Det finns mycket man vill här i livet. Man planerar för saker som inte händer. Man drömmer drömmar som kommer att glömmas bort. Man känner känslor som försvinner, känslor som finns kvar. Klyscha eller plattityd? Det är upp till er att avgöra.
Livet går undan. Förra året, hur sämst sommaren blev. Eller ännu längre tillbaka än det, när man hade snöbollskrig i klassrummet. Jag minns när att jag satt i klassrummet i tvåan och läste lagboken. Jag minns när jag åkte skidor första gången. När jag lekte i sandlådan på dagis. När jag inte kunde prata, och det kliar över hela kroppen och jag inte kan göra något åt det. Då var jag 18 månader. Nu är jag 18 år.
Jag vill tillbaka till England. Sitta och kolla på människor på Oxford Street i London. Dingla med benen från piren i Brighton. Läsa en tidning fyra gånger på Starbucks i Oxford. Spela Pro Evolution Soccer, ett spel jag inte ens gillar, med Dave i Leeds. Käka Fish 'n Chips i Manchester.
Att lyssna på vissa personer får en att slappna av, att sluta oroa sig och inse att framtiden är ett oskrivet blad. Man blir inspirerad av hur sanna orden som man hör är. Tänk så vill man ge bort pennan? Vi vet inte var historien slutar. Det enda vi vet är att även om vi är bi-figurer i världen är vi huvudpersonen i våran bok. Världen kretsar inte omkring mig, men mitt liv kretsar omkring mina vänner.
Du kan planera saker. När jag var 16, eller nej, ända sen jag var 12, har jag haft som dröm att plugga i England. Sen började jag trean... och helt plötsligt är jag glad att jag inte hade börjat på det kapitlet än. Jag vill dit, men jag vill inte bli fastbunden. Jag vill hitta någon som gör min värld bekymmerslös som vill se den delen av världen med mig. Jag slår upp en ny sida, men pennan är fortfarande på bordet.
Livet går undan. Förra året, hur sämst sommaren blev. Eller ännu längre tillbaka än det, när man hade snöbollskrig i klassrummet. Jag minns när att jag satt i klassrummet i tvåan och läste lagboken. Jag minns när jag åkte skidor första gången. När jag lekte i sandlådan på dagis. När jag inte kunde prata, och det kliar över hela kroppen och jag inte kan göra något åt det. Då var jag 18 månader. Nu är jag 18 år.
Jag vill tillbaka till England. Sitta och kolla på människor på Oxford Street i London. Dingla med benen från piren i Brighton. Läsa en tidning fyra gånger på Starbucks i Oxford. Spela Pro Evolution Soccer, ett spel jag inte ens gillar, med Dave i Leeds. Käka Fish 'n Chips i Manchester.
Att lyssna på vissa personer får en att slappna av, att sluta oroa sig och inse att framtiden är ett oskrivet blad. Man blir inspirerad av hur sanna orden som man hör är. Tänk så vill man ge bort pennan? Vi vet inte var historien slutar. Det enda vi vet är att även om vi är bi-figurer i världen är vi huvudpersonen i våran bok. Världen kretsar inte omkring mig, men mitt liv kretsar omkring mina vänner.
Du kan planera saker. När jag var 16, eller nej, ända sen jag var 12, har jag haft som dröm att plugga i England. Sen började jag trean... och helt plötsligt är jag glad att jag inte hade börjat på det kapitlet än. Jag vill dit, men jag vill inte bli fastbunden. Jag vill hitta någon som gör min värld bekymmerslös som vill se den delen av världen med mig. Jag slår upp en ny sida, men pennan är fortfarande på bordet.
Kommentarer
Trackback
