snil

Jag glömde vad jag skulle skriva i förra inlägget - duktigt av mig.

Jag skulle berätta om hur jag hatar att inte kunna somna. Hur jag inte somnade på åtta timmar innan, hur jag inte somnat sen halv tio idag. Vad som är ännu mer irriterande, är att jag höll på att somna när jag hade besök.
Sen är hon så fascinerande, så otrolig. Det är underbart att bli överaskad över hur bra en vän kan vara.

Man får inte många andra chanser i livet. Men man ska alltid ta till vara på de chanser man får. Jag har bränt många broar. Vissa saknar jag. En del mer än andra. Man kan inte leva i undran, då går man under.

Sen måste jag bara få ur mig detta.

Jag har inte varit direkt stor på att tro på kärlek, eller på konceptet familj heller för den delen.
Men idag så fick jag se dig kämpa mot allt. De tog extra sömnmedel för att du skulle somna, men det räckte inte.
45 minuter, och du försökte sätta dig upp. Du kollade på mamma. Ett skall, ett rop på hjälp som jag önskar att jag kunde göra något åt.
Du ville inte tappa kontrollen och du ville inte ge upp. De kom in igen, med en sele och en spruta till.
Det fanns inget du kunde göra, och det var inte ditt fel. Du kunde inte vakna. Förlåt, jag önskar att det fanns ett annat sätt.
Ditt hjärta blev tyst på åtta sekunder.
En åtta sekunders-evighet.
Att se dig ligga på golvet... Jag saknar dig. Du var så oskuldsfull, så underbart naiv, så barnsligt charmig och en så otroligt bra vän.
Jag saknar dig, Lewis.